Fragrances SWATCH

En blogg som i huvudsak handlar om livet med assistanshunden Swatch men också om vardagen med SMA. En blogg med glädje, frustation, ilska, lycka och allt däremellan.

Tack för allt Swatch

Kategori: Allmänt

Swatch. Min hjälte. Min fina ängel. Du räddade mitt liv oräkneliga gånger. Den femte september i år blev du en ängel. Din kropp orkade inte mer och du fick somna in. Där med kommer även bloggen läggas ner helt. Vår resa tillsammans är slut.

Du lärde mig så mycket. Du hjälpte mig på så många sätt. Tanken på dig fick mig att ta mig igen de olika krig jag haft mot kroppen de senaste åren. Du fick mig att låta dem tracha fast det var min värsta mardröm. Du anpassade dig efter varje försämring eller förändring. Jag kunde aldrig tro vilken påverkan du skulle ha på mig. Jag kommer aldrig kunna förklara helt.

När du lämnades två dagar innan jag lades in i Halmstad för trachoperationen stod jag i mitt rum och kollade ut genom fönstret. Såg hur Mia lastade in dig i bilen. Tårarna rann längs mina kinder och jag var säker på att det var sista gången vi sågs. Jag var helt säker att jag inte skulle överleva. Känslan när vi en månad senare sågs. Du kunde pussa mig för första gången på flera månader. Det var inte längre en mask i ansiktet i vägen. Varje kväll och morgon skulle du upp i sängen och pussa mig. Nu kunde du göra det igen. Oron över att trachen skulle hindra dig att vara nära visade du direkt att så var inte fallet. Du förstod.

Du gjorde mig hel. Sedan dagen du inte längre lever gick jag sönder. Varje dag. Varje andetag. Är jag trasig. Du är så saknad. Jag skulle göra vad som för att få vara hos dig. Den dagen. Dagen du lämnade jordelivet. När du låg livlös på golvet. Jag låg och kramade din livlösa kropp. Grät i din päls. Det var så absurt. Du låg där. Död. Jag låg på golvet, kramade din döda kropp. Du fanns inte längre. Och där skulle jag lämna dig. På den gröna fällen. I det lilla rummet. Skulle jag bara låta din livlösa döda kropp ligga kvar. Det var nog det svåraste jag någonsin gjort.

Senaste året har jag opererats två gånger. Två vakna operationer under lokalbedövning. Två operationer där bedövningen inte tagit och jag har känt en obeskrivlig smärta när de skar och rotade runt i min kropp. En smärta som inte är någonting jämfört med smärtan att leva utan dig. Jag vet inte hur jag ska kunna leva vidare. Ett liv utan Swatch.

Under tio år har du visat vägen. Du lärde mig så mycket. Du räddade mitt liv så många gånger, när andningen lagt av eller när ångesten varit sådär outhärdlig. Du höll mig lugn när kroppen krisade. Du höll mig lugn när verkligheten kom ikapp.

Den femte september klockan 15.05 stannades ditt hjärta. Sedan dess är jag trasigare än någonsin. Diezel är en helt fantastisk efterträdare. Han är underbar och hjälper mig på många sätt. Men Swatch kommer alltid vara min första hund. Han kommer alltid ha den platsen i mitt hjärta. Jag vet inte om jag någonsin blir hel igen.

Tack för allt Swatch!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: