Ser framåt
Kategori: Allmänt
Jag lever. Jag lär. Jag träffade botten. Jag är på väg upp. Det tar tid. Det har varit långa månader. Tuffa månader. Utan tvekan en av de värsta tiden i mitt liv. Jag trodde aldrig vintern skulle ta slut. Jag trodde aldrig trean skulle ta slut. Men vintern tog slut. Sommaren är här. På torsdag är läsåret slut.
Jag har mycket jag vill få ur mig. Samtidigt som det är tomt. Det är blandat. Mycket. Lite. Allt. Inget.
Från ingenstans. Helt plötsligt. Mitt i middagen. Den där fredagen i november. Förändrades allt. Min kropp är inte detsamma sedan dess. Kommer hellre aldrig bli. Varför det blev så här vet jag inte. Ingen vet. SMA är lurigt har jag hört många gånger. De små, små marginaler pratas det ofta om. Här trodde jag inte jag skulle hamna. Så här skulle det inte bli. SMA tog över. SMA tog en stor del utav mig.
Ilska. Sorg. Saknad. Förvirring. Rädsla. Hat. Sviken. Bland så många känslor. Men inte längre hela tiden. Inte heller varje dag. Nu kan jag skratta igen. Känna glädje. På riktigt. Och de stunderna tar jag tillvara på. Det är de stunder som gör att det går att fortsätta. Det är det som gör att det går att se en framtid. För nu ser jag att det kan finnas en framtid.
Jag tappade all armfunktion. Bara sådär. Kroppen började att bete sig som den inte ska kunna. Men det är så mycket mer än att jag bara tappade armfunktionen helt plötsligt. Jag tappade den jag var. Kroppen gjorde mig till någon annan. Armarna tog orimligt med energi. Men det hände också mycket annat. Allt kom på en och samma gång. Det jag aldrig trodde skulle hända mig hände. På bara några månader. Jag har nu fått lägga om mina strategier oräkneliga gånger. Ständigt nya förutsättningar.
Det har varit mycket. Så även för de runt mig. För jag vet att det är lika tungt för dem som för mig. Och det är minst lika tungt att se hur andra påverkas som det är när kroppen sviker så här. Men jag blir också tacksam över att se hur många som bryr sig. Som vill veta. Och inte bara för att, utan faktiskt lyssnar på det jag har att säga. Och också tacksam över de som hjälper mig att tänka på annat. Att för en stund slippa ha allt fokus på SMA och allt dåligt. De som fått mig att skratta även de tuffaste dagarna. Och de som bara funnits där.
Jag träffade botten. Jag är påväg upp. Jag kan inte lita på kroppen. Jag har svårt att planera, jag vet aldrig vad kroppen hittar på. Kroppen har svikt mig och jag vet inte om jag kommer kunna lita på den igen. Jag försökte länge undvika att känna. Jag fick lära mig att det inte funkar så. För att kunna känna glädje måste jag även få känna allt det där andra också.
Någon gång hoppas jag kunna se detta som en del av mitt liv som ett avslutat kapitel. När jag inte längre vill fly. Tills dess tillåter jag mig att ibland få känna. Jag letar efter sätt att hantera de här spelreglerna. Jag håller kvar vid hoppet.