Fragrances SWATCH

En blogg som i huvudsak handlar om livet med assistanshunden Swatch men också om vardagen med SMA. En blogg med glädje, frustation, ilska, lycka och allt däremellan.

Att komma vidare

Kategori: Allmänt

Det har nu gått nästan precis ett halvår. Ett halvår av ovisshet. Ett halvår med en kropp som beter sig på ett sätt som ingen förstår. Det ska inte gå är ord jag hört så många gånger. Ärligt talat, jag skiter i att det inte ska gå,  uppenbarligen så gör det det. Känn på mina muskler så går det inte att säga att det inte går. 

Jag försöker se tillbaka. Tillbaka till när det började. När allt förändrades. För att släppa och gå vidare. Men det går inte riktigt. Tiden från höstas och vintras är fortfarande suddig. Jag levde länge på att det var något tillfälligt. Att det som inte hände inte var verkligheten. Jag förnekade. Länge. Sa att det inte var någon fara. Försökte intala mig det i alla fall. Allt skulle ju bli som vanligt när som igen. Så blev det inte. 

När jag insåg var som faktiskt hände. Att det inte plötsligt kommer gå över. Att det inte är säkert det går över alls. Då rasade min värld. Direkt startade tankarna, tänk om. Tänk om jag aldrig igen får... Orden, Aldrig igen, ekade i mitt huvud. 

Många, de flesta egentligen, tyckte jag skulle stanna hemma från skolan. Studierna är inte det viktigaste sades det. Och nej. Det var inte för studierna jag var i skolan. Det var för att hålla mig över ytan. Vara i så lik vardagen jag kunde. Jag tyckte jag mådde bra ändå. Helt okej liksom. Nu i efterhand förstår jag vad de menade. Jag var inte pigg nog att vara i skolan. Men det var mitt sätt att hantera det. 

När julen närmade sig ville jag mest fly. Det kändes inte som det kunde bli någon god jul. Och när alla ville veta vad jag önskade mig blev jag irriterad och svarade inget. Jag önskade mig inget. Jag ville inte ha jul. Jag ville ha tillbaka min kropp. Jag ville inget annat än må bättre. Detta är i princip allt jag kommer ihåg från december. December var mörkt och jag fick mest dagarna att gå.  På något sätt. 

Nyåret trodde jag skulle bli min vändning. 2014 skulle bli bättre. Året började tufft. Misslyckad andningsregistrering gjorde att jag missade många dagar i skolan. Knappen operades in 14 januari. Vändningen sa jag. Knappen var nog min räddning. Men det är först nu jag kan säga att den ger mig energi. Jag var ivrig att gå tillbaka till skolan. Var trött på att vara hemma. Trött på sjukhus. Ville se och tänka på annat. Gjorde min nog tuffaste vecka någonsin i skolan. Tog ut mig totalt. Kroppen sa stopp. Big times. 

Jag försöker nu hitta min nya vardag. Den nya vardagen med de nya förutsättningarna. Jag gör ofta missar med att så fort jag mår lite bättre passar jag på. Jag passar på att leva men snabbt får jag veta att det är för mycket. Det krävs inte mycket för att jag tömmer mig. Skolan är jag tillbaka i. Till stor del i alla fall. Men det är också allt jag orkar i veckan. Skolan tar allt. Och surt nog snubblade jag på mållinjen nu innan påsk. Krafterna försvann helt. Det blev för mycket. Igen. 

Min kropp har svikt mig. Något jag kanske aldrig kommer kunna släppa helt. Jag har fortfarande ingen förklaring på hur det blev såhär. Jag vet heller inte då om det någonsin kommer försvinna helt. Eller kanske kommer det alltid vara såhär. Jag vet inte. Ingen vet. Det går inte att säga. Men vad jag kan säga är att det går att leva utan musklerna. Det är inte det. Visst skulle saker vara desto lättare med mer muskler men det ska väl inte alltid vara lätt. Men jag vill orka leva. Jag vill orka skratta. Jag vill orka ha ett liv. När inte största prestationen för dagen blir att sätta mig i stolen. Jag vill inte vara så trött att jag bara sitter och stirrar. När jag knappt vet vad jag heter. För det är något jag aldrig kommer förlåta kroppen för. Alla dessa månader som gått, och går för den delen, när jag är sådär orkeslös. Jag vill orka vara mig själv igen. 
 
Sist jag skrev så skrev jag kort om min fina muskelsyster. Henne träffade jag äntligen förra helgen. Vi hade en dag när vi pratade om allt och inget, det där som är vår vardag. Om det lättaste och tyngsta i samma mening. Med henne behöver jag inte förklara för hon vet och förstår. Med henne behövs inte orden. Det går inte att beskriva hur glad och tacksam jag är att hon finns i mitt liv, att jag har henne som vän. Hon håller ihop mig när världen rasar. 


Verkligheten idag känns fortfarande som en overklig verklighet. Men det är såhär det är nu. Någonstans måste jag inse det. Delvis har jag också gjort det. Det blir inte som innan. Härifrån måste jag nu hitta för att komma vidare. 

Kommentarer

  • vivi ann niklasson säger:

    Josefine du den finaste !
    Dina ord går rätt in i hjärtat, du kan ge oss som inte förstår verlig från livet informatin. Det finns ingen
    som du. Ser fram mot att träffas på fredag, kramar
    mormor.

    2014-04-14 | 15:31:46
  • Hedvig säger:

    Tack för att du på ett så klokt och bra sätt delar med dig om ditt liv och dina tankar, det är otroligt värdefullt.

    2014-04-14 | 19:56:44
  • camilla persson säger:

    Hej älskade Josefine!
    Du är underbar, Vi här i Tänndalen håller med mormor. Många kramar till en mycket stark person!

    2014-04-17 | 22:26:05
  • JAG säger:

    Jag älskar dig och saknar dig än..

    2014-05-07 | 20:15:44

Kommentera inlägget här: